Foto: Magnus JosefssonMikael Wiehes senaste album "Sånger från en inställd skilsmässa" fick mig att falla över kanten till att bli ett äkta Wiehe-fan. Och igår var det min första konsert med denna legend på Palladium i Malmö.
I salongen var jag helt klart underrepresenterad med mina nyss fyllda 30 år, de flesta har nog varit fan av Wiehe mycket längre än så. Märkligt nog var jag även ensam med min Palestinasjal! Och när Wiehe tydligt mellan låtarna stoltserade med sin politiska uppfattning var vi inte många som applåderade, tvärt om var det vissa som buade eller diskret sa "jag tycker han gör bra musik, men jag delar inte hans politiska uppfattning"! Och då måste jag undra; VAD är det du gillar? Låtarna är ju budskap för hans politik. De bär hans åsikter och i oklara fall så bjuder han mer en gärna på en förklaring. Som när han presenterade "Titanic" som ett gammalt sjunkande skepp och tillägnade visan den borgerliga regeringen.
Wiehe startade konserten med sånger mest från nya plattan och inledde del två med orden "att lätta upp stämningen efter den något tunga del ett med svält, krig och död i del två". Låtarna var, så klart, hur bra som helst inga nyheter bjöds vi på men härliga nostalgitrippar över decennier. Mikael Wiehe gjorde ett utmärkt jobb och hans framträdande känns äkta och han själv är en utmärkt liveartist.
Publiken som betalat 350 kronor var för att uppleva detta var trista och troligen förstoppade. Trista applåder och bara jag och två till gav honom stående ovationer!? Nej, Wiehe gjorde ett perfekt jobb. Det var publiken som var dålig med sina överklass/societetskärringar och deras gubbar som stördes av mitt högljudda sätt. Jag skrattade högt och obekvämt, klappade medhållande vid varje politiska uttalande och gungade med i min stol i alla låtar. Ung och vänster passar inte på Wiehes konserter, som man kan tro.
När Wiehe berättade om sin Kubaresa och hans tro vänsterpolitik så var det jag och någon mer som klappade medhållande och Wiehe sa "tack kamrater, ni fyra som håller med mig. Efter revolutionen på Kuba var de 12 överlevande så vi ska nog klara av Malmö, det är ju inte lika stort!".
Jag kan inte låta bli att undra hur det känns för Mikael Wiehe att spela för en sådan publik som är så tvärt om hans egna politiska uppfattning eller visste han om det när han bokade att spelningen skulle vara på Palladium? Han kanske hoppas på att fortfarande kunna omvända och påverka även de mest förstoppade och egoistiska jävlarna?
Konserten bjöd på alla känslor. Hat mot överklassens tyranneri, ett par tårar för Affe och kärlek till socialismen. Men vem ska göra jobbet när Wiehe inte orkar längre? Var finns de proggband som ska ta över, som ska driva politiken genom denna typ av musik? För inte tänker jag bli hiphoppare bara för att få politisk musik.
Hoola Bandoola Band 1996
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar